Gudmund Engberg och Nils Gren hette två båtsmän från Träslövsläge. Båda hade hustru och barn. I början av oktober 1783 seglade de båda männen till Helsingör i en båt som Gren ägde. Denne stannade kvar i Nyssnämnda stad medan Engberg seglade hem båten.

Vad Gren hade i Helsingör att göra förmäler inte historien, Men ett faktum är att han efter någon tid tog hyra på kofferdisten Marseille av Uleåborg och med henne gav sig ut på en resa, som först 8 månader senare slutade med att han mönstrade av där resan börjat. Han bör väl ha gått i land någon gång på sommaren 1784.

I mars samma år var Engberg på sin årliga tjänstgöring i Karlskrona. Då rymde han därifrån medförande bl.a. alla sina militära persedlar och begav sig till Helsingör, där han tydligen av en ren tillfällighet sammanträffade med den från sin långa sjöresa nyligen återkomne Gren. Tillsammans tog de då hyra på ett skepp från Flensburg. Därvid fann Engberg det klokt att kalla sig Hallberg. Då de båda svenska båtsmännen mönstrade på i Helsingör var skeppet på resa från Königsberg till Lissabon med vete. När detta var lossat gick färden vidare in i Medelhavet, där kaptenen lät skeppet besöka olika hamnar, tydligen på jakt efter ny last. På Sicilien fick han till sist en vetelast som seglades till Lissabon och i den närbelägna hamnen Setubal en last av salt som fördes den långa vägen till Viborg. Och där lastades plank och bräder, vilka seglades till Köpenhamn, där de resvana båtsmännen från Träslövsläge mönstrade av. Kanske hade de blivit ovänner, ty Engberg tog sig hem sjövägen och Gren landvägen, men hem till sina familjer reste de.

Vi är nu i oktober månad 1785, så Gren hade varit hemifrån i 2 och Engberg i 1 ½ år. Men knappt hade de hunnit fram förrän de blev häktade och insatta på Varbergs fästning och i november ställda inför rätta vid häradstinget i Träslöv. De anklagades för att ha avvikit från tjänsten, Engberg dessutom för att ha förskingrat sin utrustning, vilken ägdes av hans rotebönder. Om Engberg sades det vid rättegången, att han ”warit en öfwerdådig och ostyrig människa, som lefwat illa både med Rote Bönderna och andra”. Om Gren hette det däremot att han ”ärligt och wäl tjänat Roten i 19 år och altid fört et stilla och beskedligt lefwerne”. Engberg androg till sitt försvar, att han inte kunnat föda sig och sin familj på sin lön som båtsman och att han därför känt sig tvingad att rymma från tjänsten och söka sin utkomst på annat sätt. Gren framhöll att han inte alls velat rymma, men att sjukdom hindrat honom från att återvända, när han seglat till Helsingör med Engberg. Han påstod vidare att han var sjuk och dessutom utblottad också när han återkom från sin första sjöresa och därför inte kunde ta sig hem då heller.

I behåll finns förteckningen över den utrustning rotebönderna försett Engberg med. Den har kanske sitt intresse, därför att den visar vilka persedlar en båtsman kunde ha med sig från hemorten och vad de kostade. Den lyder som följer:

Jacka, väst och byxor, 5 riksdaler
2 par strumpor, 32 skilling
2 par skor 32 skilling
2 skjortor 1 riksdaler
1 hatt 16 skilling
1 Lärka (?) 16 skilling
1 Paj (?)-rock 1 riksdal 32 skil.
1 säck 12 skilling
Hängmatta 1 riksdaler
(1 riksdaler=48 skilling)

Omedelbart efter det att de två båtsmännen häktats hade Kronobetjäningen letat igenom deras bostäder på jakt efter föremål som kunde säljas för att ge pengar till böter och andra kostnader-men förgäves. I detta sammanhang känns det rätt att sända en tanke till de båda båtsmanshustrurna. Hur hade de klarat sig under männens långa frånvaro? Att döma i målet tillkom inte Himle häradsrätt utan amiralitetets domstol i Karlskrona, så jag vet inte vilket straff de båda båtsmännen fick.

Ingemar Rosengren

Källa: Himle härads dombok