Från år 1726 ingick Södra Hallands Båtsmans Kompani i det svenska indelningsverket. Rotebåtsmännen var flottans motsvarighet till den indelte soldaten. Det fanns även stamanställda/enrollerade båtsmän i den svenska flottan. Södra Hallands Båtsman Kompani inrättades — enligt Claes Lorentz Grills bok ”Statistiskt Sammandrag av Svenska Indelningsväsendet”  — ”äntligen” år 1726, efter åtskilliga försök att få allmogen i Halland att delta i roteringen för Sveriges försvar.

Redan 1658 skulle provinsen åläggas Båtsmanshåll, men både adeln och bönderna hade allt från början försökt att undslippa, och de lyckades också länge att komma undan med utskrivningspenningar i stället för indelning med rotering. Kontrakt om vanlig rotering avslöts år 1726, men med befrielse från att utgöra fördubbling under krig, i varje fall under en stor del av 1700-talet. Protesterna var fortfarande många, vilket inte minst visade sig i att det dröjde flera år innan rotarna blir bemannade. Från början var det bara skattehemman och kronohemman som deltog i roteringen. Adeln hade lyckats att få undantag för både sina insockens och utsocknes frälsehemman. Först i mitten av 1850-talet inlemmades de utsocknes frälsehemmanen i båtsmansroteringen.

Södra Hallands Båtsmans Kompani kom att omfatta 135 rotar eller 135 man, därav 5 korpraler, 5 vice-korpraler eller artilleri-båtsmän samt 125 allmänna båtsmän. Området sträckte sig från Morup och Gunnarp i norr till Östra Karup och Hishult i söder. Varje rote omfattade 3-4 hemmanstal, d v s summan av antalet hemmansdelar i roten var minst 3, vilket kunde innebära allt ifrån 3 till 6-7 ingående gårdar per rote, beroende på gårdarnas hemmanstal.

Roten skulle betala båtsmannen dels en lega/engångsbelopp vid anställningens början, dels en årlig lön och dels förse båtsmannen med ett torp med mulbete för 1 ko, vedbrand, spannmål, hö och halm, allt efter särskild enskild överenskommelse. Om inte roten kunde anskaffa ett lämpligt torp, kunde båtsmannen få ersättning efter markegångspris i stället, och han fick ordna sitt boende själv.

Enligt uppgift från Sperling Bengtsson, Särdal, som forskat mycket kring båtsmännen, fanns det bara cirka 25 riktiga båtsmanstorp inom Södra Hallands Båtsman Kompani´s område.

Dessutom skulle roten ansvara för beklädnaden/utrustningen åt båtsmannen, när han skulle tjänstgöra. Båtsmannen fick ett båtsmansnummer och ett båtsmannamn, t ex Wimpel, Timglas och Boglina, som sedan övertogs av näste innehavare av båtsmanstjänsten. Vanligtvis antogs båtsmannen vid 20 års ålder och han var kvar så länge han ansågs kunna göra tjänst.

Efter avslutad tjänstgöring kunde han erhålla pension/gratial om han tjänat i 30 års tid eller hade skadats i tjänsten. För att få gratial tog också hänsyn till om båtsmannen kunde själv bidraga till sin försörjning. Bara i undantagsfall kunde en båtsman få avsked i förtid. Ett skäl för att få sluta var om han hade blivit åboe på ett jordbruk och samtidigt hade kunnat anskaffa en annan till tjänsten Rotehållarna hade hela ansvaret för att anskaffa en ny båtsman inom en rimlig tid.

Båtsmannen skulle kunna uppvisa ett prästbetyg, gärna ett läkarintyg och en rekommendation från tidigare arbetsgivare. Roten och båtsmannen skrev sedan ett kontrakt om villkoren. Båtsmannen uppvisades för Kompanichefen, som sedan antog båtsmannen. Båtsmannen approberades/antagningen fastställdes sedan vid Generalmönstringarna, som var vart femte år.

Båtsmansroteringen gällde under tiden 1726 och fram till början av 1900-talet. Under den tiden var det 10-15 olika båtsmän, ibland ännu flera, som tjänstgjorde på respektive rote. Rotehållarna/bönderna såg helst att de fick tag på duktiga och stabila båtsmän som stannade länge i tjänst. Det sågs som en fördel om båtsmannen var gift och hade en duktig hustru, som kunde sköta det eventuellt tilldelade eller hyrda torpet medan båtsmannen var i tjänst.

I samband med krigen i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, då många båtsmän omkom av sjukdomar och i strider, ökade behovet av reserv-båtsmän. År 1808 återupplivades den allmänna värnplikten för att råda bot på indelningsverkets främsta brist – saknaden av reserver. Lantvärnet inrättades och alla ogifta män mellan 18 och 25 år skulle inskrivas där. Av de inskrivna uttogs 30 000 man till tjänstgöring, bl a till finska kriget 1808-1809.

De flesta fick tjänstgöra inom armén, men många lantvärnister fick ersätta båtsmän som avlidit. Nära 1/5 av lantvärnisterna dog i sjukdomar, främst dysenteri, den s. k. ”lantvärnsjukan”, och många for mycket illa på grund av bristande utbildning och utrustning samt bristen på befäl. Lantvärnet kom därför i vanrykte. Den 10/1 1810 avskedades samtliga lantvärnister från Södra Hallands Båtsmans Kompani.

År 1810 beslöt Riksdagen att uppsätta en värnpliktsreserv ”Förstärkningsmanskapet” , för att förstärka den svenska armén och flottan. År 1812 fanns det inom Södra Hallands Båtsmans Kompani cirka 250 förstärkningskarlar med båtsmanstjänst, utöver de ordinarie indelta rotebåtsmännen. Åtgärden med förstärkningsmanskapet väckte starkt motstånd i landet, varför 1812 års riksdag avskaffade förstärkningsmanskapet, för att i stället införa ”Beväringslagen”.

Beväringsinrättningen grundades på allmän värnplikt, som en reservstyrka till det indelta och värvade försvaret. Inom Södra Hallands Båtsmans Kompani fanns några f d beväringskarlar antagna som båtsmän. Inom Södra Hallands Båtsmans Kompani fanns år 1812 upprättat ett Extra Roterings Båtsmans Kompani, som omfattade 299 båtsmän med egna båtsmansnamn och nummer för Hallands län och 37 båtsmän med egna båtsmansnamn och nummer för Kristianstads län.

År 1873 togs beslutet att succesivt avveckla indelningsverket och från mitten av 1880-talet blev det tillåtet för båtsmansrotarna att i stället för att anställa en ny båtsman erlägga en vakansavgift till Kronan.
År 1916 avskaffades roteringen helt.

Den siste båtsmannen i Södra Hallands Båtsmans Kompani var Nr 110 August Svensson ULLMAN, född 1855 i Breared socken, antagen 1873 och han var fortfarande i tjänst år 1909.

Skedala, Halmstad den 11 juli 1996 Birgitta Wiman

För tillkomsten av detta material har Sperling Bengtsson, Särdal, bidragit med forskning och allmän rådgivning.