Skällinge ligger i Varbergs kommun, ca 2 mil öster om Varberg, just där slättbygden övergår till skogsbygd. Idag bor här ca 1000 personer. De flesta har sin utkomst inne i Varberg, men ett antal småindustrier finns bl.a. Östergrens och Beta pedagog. Här finns skola, bank, post och affär samt en pizzeria.

Kyrkan

Kyrkan är troligen från 1200-talet och byggd till åminnelse åt St: Hans. I 1729 års landsbeskrivning kan man läsa att kyrkan var byggd i gråsten och täckt med spån, och i behov att repareras. 1772 förlängdes kyrkan till 40 alnars längd och 16 alnars bredd. Enligt Bexells historia ägde kyrkan 1817 Gällarp nr1 ¼ mantal och Ragnarp nr 5 ¼ mantal samt en kvarnström vid Attarp.
Den 3 september 1860 antändes kyrkan av ett åsknedslag och hela helgedomen med klockstapel brann ner. Altaruppsatsen och predikstolen räddades från lågornas rov. Det mest beklagliga var emellertid att det inte fanns någon försäkring som täckte skadorna. Försäkringar av kulturbyggnader hade ännu inte hunnit stadgas i lag. När frågan om försäkring fördes upp på kyrkostämman menade någon i församlingen, att eftersom kyrkan var ett Guds hus måste man väl tänka sig, att Herren skötte om helgedomens skydd. Året var 1860- ett av de svåra nödåren under 1800- talet, då en stor mängd människor utvandrade till Amerika. Man byggde en provisorisk byggnad som var täckt med halm, 1871 täcktes den med brädor och tegel.
1888 invigdes den nya kyrkan av biskop Björk i Göteborg. Det hade alltså förflutit 28 år från det att kyrkan togs i bruk till invigningsdagen. Biskopen vägrade att inviga kyrkor innan de var riktigt färdiga. Fram till 1961 hörde Skällinge till Valinge pastorat, sedan 1962 till Grimetons pastorat.

Skällinge marknad

C:a 100 m från kyrkan låg den gamla marknadsplatsen med anor från mitten av 1700-talet. Fram till 1788 var Gunnarp i Falkenbergs kommun och Skällinge de enda marknaderna utanför städerna i Halland. I slutet av 1700-talet upphörde Skällinge marknad, men på 1860-talet infördes ett helt nytt ord – kreaturs-möte. När kreatursmöte annonserades då dyker Skällinge upp på nytt. Bönderna kom dit inte endast med kreatur utan med allt vad de hade att sälja och köpmännen kom med varor av alla slag.
Nöjeslivet florerade. Folklivet blev livligt, så livligt t.o.m. att det redan på mycket tidigt stadium befanns nödvändigt att hägna marknaden med vad lagen kallade ”marknadsfrid”. Härom stadgades i 1734 års lag, handelsbalken § 2 ”Å dag då marknad börjas ware marknadsfrid tidigt på morgonen offentligen lyst, stånde dock en hwar fritt att sälja och köpa, ifrån det dagen ingått, ändå att lysning ej skedt. Vid marknadens slut skall friden aflysas.” Man kan läsa i kommunprotokollen från Skällinge om den oordning, slagsmål och spritorgier som rådde på marknaden, dock ej om dess betydelse såsom förmedlare av produkter och kreatur. Marknaden dog ut i slutet av 1940-talet. 1986 startade föreningarna i Skällinge något som skulle likna den gamla marknaden. En lördag i augusti månad varje år samlar man ortens med omnejds hobbyhantverkare som visar och säljer sina alster.

Mejeriet

Skällinge mejeri var ett av länets första. 1884 började man planera ett mejeri här i Skällinge, men det dröjde till 1886 innan det var färdigt att tas i bruk. Det skulle visa sig vara ganska svårt att driva mejerirörelse på platsen, framför allt därför att mjölkproducenterna förädlade sin mjölk i hemmen och var inte vana att leverera den till ett så nytt företag som ett mejeri.
Mejeriet drevs som bolag med Carl B Emanuelsson som ordförande. Mellan åren 1889 till 1898 var mejeriet bortarrenderat till en enskild företagare. 1899 bildades en mejeriförening. Nu blev det annan fart på driften. De flesta mjölkproducenter anslöt sig till föreningen. Glädjande nog kunde man betala bättre för mjölken än något annat mejeri i Halland, vilket berodde på att man eldade med torv som var betydligt billigare än ved. År 1907 inträffade emellertid en eldsvåda, som lade mejeriet i aska. Ett nytt mejeri uppfördes och andelsföreningen levde vidare trots mejerifusioner som pågick runt om i länet. Men 1975 upphörde mejeriet, som var ett av de sista kvarvarande småmejerierna i Halland.

Folkskolläraren och filosofen

Emanuel Hvalgren kom till Skällinge som ordinarie lärare 1849. Han var ambulerande lärare till 1853, varvid han fick mat och logi på de gårdar, där han bedrev undervisning. Det var ofta fuktigt, kallt samt dålig mat och hygien på gårdarna. År 1853 byggdes ett skolhus i Skällinge efter att Hvalgren fört en hård kamp för dess tillblivelse.
Emanuel Hvalgren föddes 1827 på torpet Skifteskullen i Valinge. Han visade tidigt studiebegåvning, speciellt i språk och fick hjälp med böcker och undervisning av prosten på orten Caspar Johnsson. Vid 14-15 års ålder undervisade han andra. Prosten hjälpte också Emanuel så att han 1847 kunde avlägga examen med goda betyg efter 3 månaders studier vid folkskolelärarseminariet i Göteborg.
Hvalgren hade ett brinnande intresse inom många områden som språk, filosofi, religion, geografi, historia, matematik, människan, astronomi, atmosfären, mineraler och växtriket. Han lärde sig förstå 10 språk: engelska, franska, grekiska, hebreiska, latin, polska, ryska, sanskrit, spanska och tyska.
Den nitiske skolläraren anskaffade hela vuxenlivet böcker och litteratur inom de mest skilda områden. Boksamlingen omfattar idag ca 2 100 volymer. Hela samlingen finns nu på Varbergs Museum på övervåningen på Karl XI:s stall. På många sätt var han före sin tid. Han kämpade för skolmat åt barnen och han förespråkade engelskan som världsspråk samt en gemensam valuta i alla länder. Skoleleverna i Skällinge var ovanligt väl rustade när det gällde utbildningsmaterial. Hvalgren skickade efter voltmeter och andra instrument från Paris. Han startade Hallands första sockenbibliotek, ägnade sig åt skogsplantering, som hans fiender gång på gång brände ner, stred för nykterheten och bildade skarpskytterörelsen i Skällinge, en föregångare till vår tids hemvärn. Emanuel Hvalgren blev Skällinge trogen, han avled i 81 års ålder 1908. Följande ord är den stridbare folkskolläraren Emanuel Hvalgrens: ”Här i världen måste man antingen slå sig fram eller krypa sig fram. Det förra har jag ej orkat med, det senare har jag föraktat. Kan du ingetdera – nåväl, då passar du ingen annanstans än i Skällinge”

Mäshult

En gång i slutet av 1830-talet kom ett jaktsällskap upp till bygden. Bland deltagarna var en överinspektor J. Lindgren, bosatt i Varberg. Han fängslades så av den underbart vackra vildmarksnaturen att han år 1839 av bonden Lars Andersson förvärvade egendomen Mäshult i Skällinge med tillhörande små åkertegar, stora vidder, hedar, berg, skog och sjö. Efter J. Lindgrens död omkring 1850 blev en av släktingarna, Adolfus Lindgren, en mycket förmögen köpman bosatt i London, ägare till Mäshult. På den branta sluttningen mot sjön Mäsen byggde denne ett jaktslott i två våningar. Den stora huvudbyggnaden med höga salar i nedre våningen och sex stora gästrum i övre står ännu kvar. Hit kom han sedan var sommar med stora jaktsällskap, och till slut blev han bofast å Mäshult. Nu byggdes där verandor och ekonomibyggnader, där anlades vägar och planteringar och väldiga stenmurar till stöd för höga terrasser. Vid den vattenrika, porlande källan i backsluttningen med sin enastående växtrikedom lät Lindgren uppföra ett ståtligt brunnskar med urna av huggen granit, densamma som nu pryder gårdsplanen å Mäshult. Nere vid sjöstranden byggdes ett båthus med flera båtar, varav ett par var ”heltäckta”. Efter Adolfus Lindgrens död i slutet av 1870-talet gick hela det värdefulla boet under klubban. Landstinget i Halland inköpte Mäshult för 15 000:- för att inrätta ett räddningshem.

Skyddshemmets verksamhet

”Passa dig så du inte hamnar på Mäshult” har väl många halländska barn fått höra av sina föräldrar. Skyddshemmet avsåg ”att bereda ändamålsenlig uppfostran i synnerhet åt barn under 15 år, vilka på grund av föräldrars eller målsmäns vårdslöshet eller oförmåga äro i sedligt avseende så försummade eller så vanartade, att hemmets och skolans uppfostringsmedel befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande. Efter intagningen å anstalten och så länge skyddslingen vistas där, får han åtnjuta mat, kläder, bostad, läkar- och tandvård och när han avflyttar, får han en ordentlig uppsättning av kläder, skodon och småpersedlar och ett skrin eller koffert till förvaring av sina tillhörigheter. Vid skyddshemmet finns både folkskola och fortsättningsskola med examinerad lärare, och varje barn erhåller här undervisning till omfattning och tid lika med de statsunderstödda folkskolorna. Likaledes meddelas undervisning i träslöjd och för de gossar, som därför hava anlag, även i instrumentalmusik. Efter avgången från folkskolan deltaga eleverna i konfirmationsundervisnin-gen och bliva tillsammans med socknens barn konfirmerade i Skällinge.”
Landstinget drev Mäshult från 1880 till 1937, därefter drev staten anläggningen först som ”statens skolhem för pojkar” sedan som ungdomsfängelse, från 1950 blev Mäshult fångvårdsanstalt för vuxna. Den avvecklades 1997 och idag drivs Mäshult som vandrarhem.
Området kring Mäshult består av många fornlämningar som bautasten och stenrösen. I februari 1612 stod här ett slag mellan svenskar och danskar. Halland hörde till Danmark och svenskarna hade varit inne i Varberg, där man bränt och härjat. Konung Kristian IV anförde själv de danske. Svenskarna segrade. De flesta i den danska hären dödades, men Kristian lyckades ta sig till Varbergs fästning. Under reträtten störtade kungens häst ned på ett sankt ställe på Frägnared gärde. De efterföljande svenska ryttarna hade nu tillfångatagit konungen, om ej överste Barnekov hoppat av sin häst och lämnat den till kungen med orden ”jag lämnar åt konungen min häst, åt fienden mitt liv och åt Gud min själ” Konungen hade knappt hunnit stiga till häst, förrän Barnekov blev ett blodigt offer för sin trohet.
Detta är ett axplock från Skällinge socken – ni är välkomna att besöka vår hembygdsstuga Clasa-stugan i Bösarp om intresse finns. Ett arkiv är under uppbyggnad i bygdegården, där vi samlar gårdspapper och material från nedlagda föreningar m.m.