⇦ Älvsåker församlingssida

Pastorat: Tölö
Härad: Fjäre
Fögderi: Kungsbacka
Kommun: Kungsbacka
Foto: Sven-Arne-Svensson 2013

Älvsåkers socken, som numera ingår i Kungsbacka kommun, är den nordöstligaste socknen i Hallands län, dock inte i landskapet Halland, dit även den norra grannsocknen Lindome skall räknas.

Namnet Älvsåker

Sockennamnet Älvsåker stavades tidigare, och ända in i vårt århundrade, Elfsåker. Ännu äldre namnformer är t.ex. Elzhager från mitten av 1400-talet, Elissagir från 1570 och Ellsåker från slutet av 1600-talet. Namnet kan härledas till mansnamnet Elef eller Elof och slutledet till åker, med andra ord ”Elofs åker”. I gammalt språkbruk och i folkmun kallades socknen också Elsa socken.

Jordbruksbygd i omvandling

Jordbruk och binäringarna möbelsnickeri och liesmide har en gång karakteriserat denna socken. Trots att Älvsåker inte gränsar till havet så har även sjöfarten bidragit till invånarnas utkomst i äldre tider. Under bondeseglationens glansdagar på 1700-talet fanns det t.o.m. flera redare i socknen. Det var välbeställda bönder som köpte andelar i fartyg som byggdes i Onsala, Hanhals eller Vallda. De sämre lottade bond- och torparsönerna eller de yngre som inte fick överta gården, tog tjänst som sjömän på dessa och andra fartyg.
Jordbruk har annars varit huvudnäringen genom sekler i socknen. I äldre tider var tyngdpunkten lagd på boskapsskötsel. Sockenborna betalade då på grund av detta en stor del av sin skatt i smör. Bönderna hade det förr slitsamt och fattigt. Jorden kunde oftast inte försörja dem och de fick därför ta till allehanda binäringar för att överleva.
År 1729 var den högsta avkastningen vid sådd ”tre korn efter ett” (idag torde den siffran vara åtminstone fem gånger högre). Tre gånger utsädet var vad man fick på de bördigare slättlandsjordarna i västra delen av socknen. I skogsbygden var det ännu sämre och i Korndal var det, namnet till trots, riktigt illa ställt, där gavs ”som oftast intet frö kornet igen” åkern var ”obeskrivligt skrin och ängen med ener, ljung, måss och smått enekratz övergången, hemmanet mycket skrint” Man kan fråga sig vad de egentligen levde av ?
I mitten på 1800-talet var det också svåra tider för jordbruket. Missväxtåren kom tätt och några marginaler fanns inte, och många sockenbor utvandrade till Amerika. Men i slutet av 1800-talet förbättrades jordbruket med nya brukningsmetoder och mekanisering. Bönderna i socknen bildade föreningar för avel och mejerihantering, vilket också bidrog till att lönsamheten ökade.

Hästtätast i Sverige?

Förr fanns det kor på de allra flesta gårdar i Älvsåker. Idag finns bara ett fåtal gårdar med mjölkproduktion kvar, men i stället har antalet hästgårdar blivit mycket stort. Kungsbacka sägs ju ha flest hästar i hela landet och det påstås också att Älvsåker är kommunens hästtätaste del.

Liesmide

Ända sedan 1700-talet är Älvsåkers skogsbygd känd för ”gott smide af eggjiern” dvs smide av bl.a liar, skäror och yxor. Särskilt kända blev smederna i Salvebo för sitt liesmide. Handeln var omfattande. Ett år hade t.ex en av smederna beställningar på över 3.000 liar. Dessa såldes över hela södra Sverige och även till Norge. Smederna hämtade järn, stål och stenkol från Göteborg på sina träaxlavagnar. Stenkolen användes för själva smidet, men härdningen krävde träkol, som brändes i skogarna runt omkring.

Från möbler till hus

Även om möbelsnickeriet i Älvsåker inte var lika känt som det i Lindome så förekom det även här och var åtminstone fram till 1930-talet ganska omfattande. Inkomsten från jordbruken på torpställena och de små gårdarna i skogsbygden räckte inte till familjernas försörjning. Det snickrades mestadels soffor, stolar, kommoder, chiffonjéer och byråer. Möblerna köptes bl.a upp av Johan Johansson och sonen Hjalmar i Lindås. De köpte upp möbler från Älvsåker, Lindome och Ubbhult för att sedan sälja dessa i Göteborg, Varberg eller Falkenberg. De hade ett magasin vid Annebergs station, där möblerna lagrades innan de sändes vidare med tåg. I byn Grisebo, som sedan bytte namn till Ryared, fanns en lite större snickarverkstad som startats av A J Ahlqvist, som varit i Lindome och lärt sig göra chiffonjéer, och där sonen Carl Ahlqvist sedan fortsatte verksamheten och byggde en ny verkstad i mitten på 1930-talet och som han sedan drev i tiotalet år. En annan snickare, som även var mycket skicklig i att skära de utsirningar som prydde möblerna, var Albert Eliasson i Alafors. Möbelsnickeriet avtog med åren och bygdens mest kända ”exportvara” blev i stället hus.

Annebergshus, A-hus

1947 startade två unga bondsöner det som senare skulle bli Älvsåkers största industri, A-hus. Eftersom jordbruket på gården i Ryared ansågs otillräckligt för brödernas framtid, byggde de det året en såg och började köpa virke på rot för tillverkning av fisklådor. 1955 började man med monteringsfärdiga trähus och verksamheten expanderade.
A-hus övertogs 1981 av Deromekoncernen och har idag ca 120 anställda i husfabriken och sågverket. Företaget exporterar även hus till Västeuropa och virke till bl.a. vissa arabländer.

Älvsåkers kyrka

En av de verkliga klenoderna bland norra Hallands kyrkor är Älvsåkers medeltidskyrka med anor från tidigt 1200-tal eller t.o.m ännu äldre. Från kyrkans första tid finns några gamla inventarier bevarade. Det är en altarsten med relikgömma samt ett konsegrationskors, målat på den norra väggen vid biskopens invigning av kyrkan.1753 restaurerades kyrkan och den halvrunda korabsiden tillkom. Därefter gjordes de vackra takmålningarna av Ditlof Ross. Målningarna skildrar de olika skapelsedagarna samt Fadern, Sonen och den heliga Ande. I taket finns även fragment av tidigare målningar utförda i början av 1700-talet av Sven Wernberg, göteborgsmålare som tillhörde den s.k. Läcköskolan.
I klockstapeln invid kyrkan finns två klockor. Lillklockan är gjuten 1768 och storklockan kom till 1782 och är ovanligt nog prydd med en bild på Gustav III och hans gemål. Båda är omgjutningar av äldre klockor.

Älvsåkers hembygdsgille

Gillet bildades i april 1975, det sista i raden av de 13 gillen som ingår i Nordhallands Hembygdsförening. Gillet arbetar med att samla in uppgifter och dokumentera vad som skett och vad som nu sker i bygden. Sprida kunskap om hur man levde i socknen förr i tiden och på så sätt bygga en bro mellan dåtid, nutid och framtid. På hembygdsgården, Lindströmsgården, arrangeras midsommarfirande, slåttergille, trivselkvällar, julmarknad mm. Mycket tid och arbete ägnas också åt att vårda och bevara gården.

Lindströmsgården

Älvsåkers hembygdsgille har genom en donation fått överta Lindströms-gården, en gammal kringbyggd gård med portlider och stensatt gårdsplan. Även möbler, redskap och andra inventarier är ursprungliga och gården ligger också kvar på sin gamla plats i Lerbergs by, mitt emellan Annebergs station och Älvsåkers kyrka.Gårdens nuvarande manhus är uppfört efter en omfattande brand den 23 mars 1811 som ödelade tre av byns gårdar. Lindströmsgårdens dåvarande ägare var coopwardiekapten Anders Ullerin. Sitt namn har gården fått efter Ullerins dotterson Martin Bernhard Lindström och det är under hans tid som uthusen fått det utseende de har än idag. Gården har varit en gammal släktgård sedan början av 1600-talet.
På Lindströmsgården finns ett stort bibliotek och arkiv med hembygds-litteratur som skänkts av Elof och Olga Lindälv. Det finns även avskrifter av Älvsåkers kyrkoböcker, husförhörs-längder och mantalslängder. Här ordnar gillet och andra föreningar studiecirklar och andra sammankomster.

Ur Hallands Landsbeskrivning 1729, Fjäre fögderi

sidan 402-403.
Kyrckjan regal och utj krigstijden kommit gienom allmogens oförmögenheet i slätt tillstånd, och står under reparation. Dess wesse inkombst är KyrkjoTijonden, någre Hemmans Ränttor till 24 Dlr 31 öre Silfwermynt, är bygder på Sochnens samfälte allmänninge, dock ibland Kyrckjo-Stummens ägor, ½ fiernedehls mihl från Stora landswägen, intet Hospitahl eller fattig stuga, uthan Sochnens fattige uppehålla sig hoos sine anhörige och i Backestugor utj Sochnen hwilcka alle i Sochnen uppehåller, intet Säterj, fins en Sochne allmänninge af späd gran och furu, sampt måsar och berg, hwilcken hela Sochnen äger som wid Hemmanen är omrördt, utj samma allmånninge är någre små ensiöar, till lijten eller alts ingen nyttja, gräfne dammar fins icke heller. Saltsiön 1 mihl härifrån belägen, jämbvähl 2 mihl till Götheborg och ¾ mihl till Kongsbacka, en liten bäck eller ådra går gienom Sochnen, till ingen nyttja af flottning eller fiske. Een Sochne wäg löper gienom Sochnen hwilcken af Sochne männen med åthskillige små broar hålles wid makt, jämbvähl håller Sochnen öfwer åhen på landswägen vid Ahlsfors en behållen broo, uthmarcken af berg, måsar och liung mycket skrin.
Inga handtwerksmän i denna Sochnen utan allenast en dehl kunna upphugga ringa bonde byggningar för sig sielfwa, elljest ingen nähringsmedell, lägenheter flera än wid eller för Hemmanen är omrödt, fins intet att beskrifwa uthan Sochnen är lijten sampt mehrendels fattigt folck och åboer, lijten och ringa väfnad tillwärckas af egen vuxen höör och uppkiöpes lijn och Skintou utj närmaste kiöpstad hwarest den kan fåes, deraf qwinfolcken tillwerckar någon grof väfnad af Håårtäcken till understöd till Skatternes betahlande. Boskaps skiötselen för denna Sochnen är lijka med nästföregående Lindomme Sochn. Sädeswäxten är eij wijdare än till nödwändigheeten, och icke till Salu, och får en dehl åhrln kiöpa, isynnerhet när misswäxts åhr infaller allmännt. Mehr haar man eij wijdare för denna Sochnen att andraga.

Läs Hallands Landsbeskrivning för Älvsåker ⇨

Läs avskrifter av Hallands Landsbeskrivning 1729 Fjäre fögderi ⇨

Om Hallands Landsbeskrifning 1729 ⇨