av Lars J A Larsson

Jag har nu under 1 1/2 år dagligen arbetat med båtsmän. Undan för undan har jag insett att begreppet båtsman är mycket mera komplext än vad ingressen antyder. Jag skall här försöka beskriva den vetskap som jag kommit fram till.

De flesta av oss känner till att båtsmän var örlogsflottans meniga soldater, och att de i Halland funnits under åren 1726-1909, och att de utöver sitt patronymikon tilldelades ett båtsmansnamn, som följde med rotenumret, så att efterföljande båtsmän med samma rotenummer också hade samma båtsmansnamn.

Jag har nu under 1 1/2 år dagligen arbetat med SVAR:s mikrokort avseende båtsmän. Undan för undan har jag insett, att begreppet båtsman är mycket mera komplext än vad ingressen antyder. Jag skall försöka beskriva den vetskap, som jag kommit fram till, samtidigt som jag är medveten om, att det finns mycket mera att berätta, än vad de här raderna kan innehålla.

I början av 1600-talet måste städerna uppställa ett antal båtsmän. Antalet berodde på borgarnas skatteförmåga. När Halland blev svenskt 1645, så fanns redan ett sådant system, som sedan levde vidare i en svensk version. Hallands bidrag var enligt SVAR:s rullor 16-20 st stadsbåtsmän, som före 1726 omnämns samman med enrolleringskompanierna (se längre fram) och efter 1726 med rotebåtsmanskompanierna. Från och med 1790 övergick städernas skyldighet att hålla båtsmän till skyldigheten att betala vakansavgifter.

Gustav Vasa genomförde på 1540-talet en försvarsreform, som innebar att inhemska trupper skulle anlitas och att de kunde förses med gård eller torp som en del av lönen. Systemet kallas det äldre indelningsverket. Detta låg till grund, när Karl XI på 1680-talet inrättade det nya indelningsverket. Det yngre indelningsverket var huvudsakligen en utvidgning av det gamla. Begreppet indelning är svårt att förstå med nuvarande språkbruk. Det betyder, att officerare och vissa tjänstemän fick kronans hemman som boställen och som lön därutöver, fick sig tilldelade skatterna och räntorna från ett antal gårdar. Det yngre indelningsverket kallades också det ständiga knektehållet, eftersom det bättre garanterade ständigt tillgängliga soldater för försvaret.

Indelta båtsmän anskaffades av staten och avlönades alltså av staten. Till att börja med anskaffades soldater och båtsmän genom utskrivning. Detta var mycket besvärande för bönderna, som därför landskapsvis undan för undan kom överens med staten om att ställa upp med ett bestämt antal soldater och båtsmän. Indelta soldater fanns ej i Halland, men väl i Blekinge och Södra Möre Härad (sydöstra hörnet av Småland).

Böndernas utfästelse att, mot att slippa utskrivningar, ställa upp med soldater och båtsmän, organiserades snart så att varje socken indelades i rotar, där varje rote skulle ställa upp med en man. Rotarnas storlek och antal berodde på antalet mantal för gårdarna. Kustlandskapen ställde upp med båtsmän, som då kallas rotebåtsmän. Varje båtsman fick vid anställningen en penningsumma, legopengen. Roten höll sedan soldaten med utrustning, lön, bostad, kläder, viss mat och diverse annat. I Halland organiserades två kompanier, Södra Hallands (135 båtsmän) och Norra Hallands (229 båtsmän). Av båtsmännen var några korpraler (5 st i Södra och 9 st i Norra) samt några vicekorpraler eller kanonkommendörer (5 st i Södra och 9 st i Norra). I Blekinge och Södra Möre Härad fanns parallellt med de indelta båtsmännen ungefär lika många rotebåtsmän.

I slutet av av 1690-talet beslöts om en ny örlogsstation belägen i Göteborg. Det beslöts att pröva en ny idé för att antaga manskapet. De skulle enrolleras (eller enroulleras som det då stavades), dvs anställas efter ett visst avtal, enrolleringsavtalet, vars viktigaste punkter var, att varje båtsman i fredstid skulle erhålla 4 daler smt per år med rätt till seglation, fiske eller annan näring utan risk att uppbådas till kronans tjänst. I krigstid erhöll man lön efter kvalifikation, dock högst 5 daler smt per månad. Lönen, som kallades vartgäld, utbetalades 2 ggr per år vid de 2 årliga mötena. Vid skada i tjänst eller dödsfall skulle ersättning ur Amiralitets Krigs-manskassa utgå till den skadade eller till efterlevande.

En kommission fick i uppdrag att längs kusten från Norra Bohuslän och ned till och med Skåne kartlägga hur många män med erfarenhet från sjön, som skulle kunna enrolleras. Från och med 1704 vidtog själva enrolleringen, som till en början gick trögt, (1704 317 st i Halland), men 1708 hade 2 830 man enrollerats från de fyra landskapen Bohuslän, Västergötland, Halland och Skåne. Sedan sjönk siffrorna igen, naturligt nog med tanke på krigen.

Manskapet delades in i fem Enrolleringskompanier:
I: a (Norra Bohuslän)
II: a (Södra Bohuslän)
III:e Göteborg och delar av Västergötland)
IV:e (Halland)
V:e (Skåne)

Enrolleringsverket blev inte så lyckat. Manskapet hade rätt att vara ute med handelsbåtar bara de anmälde med vem de skulle segla, vilket skepp och varthän. Så vid mötena var många borta. Dessutom uppstod mycket bråk, då betalande myndigheter inte levererade några pengar, förrän de visste hur stort manskapet var, en uppgift, som möteschefen visste först när mötet varat någon dag, och knappast ens då för rymningar var vanliga.

Enrolleringskompanierna existerade således 1704-1791 och förekom sida vid sida med stadsbåtsmän, indelningsbåtsmän och rotebåtsmän. General-mönsterrullor finns för Hallands del för 1716, 1717 och 1746. För Skånes del finns det fler och andra typer av rullor.

Ytterligare varianter av båtsmän

A. fördubblingskarlar eller dubbleringskarlar: i främst krigstider, men det skedde även i fredstid, ålades såväl bönder som borgare att fördubbla antalet båtsmän, såväl indelnings- som stadsbåtsmän. Upphörde 1810

B. förstärkningskarlar: 1810 års riksdag beslöt om en reserv till försvaret, kallad förstärkningsmanskap, vilket bidrog till kravaller i Skåne. För Halland finns rullor från 1812, samma år som systemet upphörde.

C. extra roteringsbåtsmän: 1809 beslöts att även hemman, i Halland främst utsockne frälsehemman, som förut sluppit ställa upp rotebåtsmän, nu skulle ställa upp sådana. Ofullständiga rullor finns för Halland år 1812. Systemet ersattes senare av vakansavgifter. Många extra roteringsmän (liksom förstärkningskarlar) blev senare ordinarie.

D. nya ordinarie roteringen: 1823 beslöts att skyldigheten, att uppställa extra rotebåtsmän, skulle omvandlas till en ordinarie skyldighet. Redan från början togs den ut i form av vakansavgifter.

E. vargeringsmän (uttalas varjeringsmän): 1741 ålades två rotar, att tillsammans hålla en reservkarl, som övades hemmavid. Upphävdes 1810. Jag har bara stött på en vargeringsman som blivit ordinarie rotebåtsman.

F. kronobåtsmän: detta begrepp har jag bara stött på i kyrkoböckerna, men ej i marinens rullor. Troligen avses rotebåtsmän.

Så det fanns många sorters båtsmän, och de förekom samtidigt. Det är inte konstigt, att det är svårt att hålla isär begreppen. Jag hoppas dock, att dessa rader bidrager till en bättre förståelse av dem.

Litteratur

C Grill: Svenska Indelningsverket. 1988. Sveriges Släktförskarförbund.
Lennart Hennel: Det halländska båtsmanshållets tillkomst. Tidskriften Ale 1971:3 sidorna 15 – 28. Kan fortfarande köpas på Landsarkivet i Lund.
Lars Ericson: Svenska Knektar. 2002. Historiska Media.
Bertil Koch: hemsida på Internet. (användes sökmotorn Google så använd sökordet ”Bertil Koch” med citationstecknen utskrivna)