av Charlotte Lindgren
Bild från Wikimedia Commons

Några av oss, som söker i de halländska arkivalierna, har kanske stött på ”det Tripska godset” och undrat vad som egentligen menas med det.

Under Trettioåriga kriget blev Gustaf II Adolf och de, som fortsatte kriget efter hans död 1632, tvungna att värva utländska soldater. Rotesoldaterna, som inte var värvade, kunde nog gå med utan att få ut sin sold. Annat var det med de värvade. De kunde möjligen gå med utan betalning, om de fick ta del i plundringen av någon rik stad eller bygd. Någon har skrivit, att krig har aldrig slutat på grund av brist på soldater utan i brist på pengar.

Sverige var ett fattigt land och kunde inte bära denna stora börda, utan måste låna pengar. De främsta långivarna var den holländske köpmannen Adrian Trip – måg till Lois De Geer – samt den tyske adelsmannen Daniel Schlegel.

De Tripska frälseräntorna

År 1653 hade drottning Christina tillfredställt en av den svenska kronans svåraste fordringsägare, den ovan nämnde Adrian Trip, genom att till honom pantsätta inte mindre än 357 hemman i det nyvunna Halland. Genom reduktionen återgick en del av dessa till kronan, men ännu vid 1800-talets början var 198 mantal i ” de Tripska arvingarnas” händer, antingen såsom purt frälse eller som skattefrälse. Räntorna indrevs av en svensk inspektor, som sedan sände dem till Nederländerna. I Torups dödbok kan man läsa följande ”öfwerInspectoren för Tripska godset Anders Jönsson, död i Skattegård, den 2 maj 1796, begrafd uti Mjäla grafplats, 66 år”.

Detta system var inte fördelaktigt för åboarna och på 1809 års riksdag togs saken upp av säväl prosten Rhodin i Slättåkra som riksdagsmannen Per Olsson Hallander i Hebergs Floagård. Den förre menade att staten kunde göra en god affär genom att inlösa hemmanen och sedan sälja dem till skatte. Per Olsson klagade å åboarnas vägnar över oskäliga räntehöjningar och över det främmande ok, som tryckte de fattiga bönderna. Han föreslog, att antingen kronan själv eller ännu hellre åboarna skulle återlösa godsen. Någon inlösning kom emellertid inte till stånd, eftersom åboarna ansåg de begärda lösensummorna vara alltför dryga.

1823 beslöt riksdagen, att 39 hemman, som genom arv kommit i svenska medborgares händer, ej mera skulle kunna inlösas av kronan och att förhandlingar skulle upptagas med de Tripska arvingarna om övriga 159 hemman.

1853 återupptogs frågan av Bengt Gudmundsson i Berte. Vid denna tid hade de Tripska arvingarna avhänt sig alla hemmanen utom 27 och Bengt Gudmundsson föreslog, att kronan skulle avstå från sin inlösningsrätt. Förslaget föll men återkom 1863 då, efter ett initiativ av Anders Gudmundsson i Berte, ständerna äntligen resolverade att kronan skulle frånträda sin inlösningsrätt, dock utan att – såsom hallänningarna önskade – någon dylik rätt tillerkändes åboarna på de återstående Tripska hemmanen. Tvister med inspektoren förekom alltjämt, särskilt vid åbobyten. Först på 1930-talet avvecklades de återstående Tripska frälseräntorna.

De Schlegelska pantegodsen

1652, året före den Tripska förpantningen, fick det pommerska kammarrådet Daniel Schlegel för lämnad försträckning till kronan av 100,000 rdr 36 öre och 2 2/3 penningar full äganderätt till 211 och 3/4 hemman, så tillvida att han fick uppbära en del av räntan, dock kronan förbehållet att igenlösa dem. Efter reduktionen återstod 161 hemman. Vid 1823 års riksdag föreslogs deras inlösen, men ständerna beslöt, att denna fråga skulle då och för alltid förfalla, varom utfärdades ett Kungl. brev av s.å.

D. Schlegel dog 1653. 1688 anhöll hans svärson, överstelöjtnanten Jakob von Pfuel, gm dottern Elisabet, om rolig besittning av de frälsegods i Halland, som honom efter hans svärfader tillfallna voro.

Följande hemman i Särdal, Harplinge sn, betalade ännu 1805 ränta till Schlegels ättlingar: – Swen Bengtsgård (No4), 1 mantal, varav ”Kronan behållit 1/2 mtl Skjuts och gästning, 1 Do utskrifning, 1 Do wedepengar”. – Per Bonnasgård (no5), 1 mtl, varav ”Kronan behållit 1/2 mtl Skjuts och gästning, 1 do wedepengar. – Anders Swenssonsgård (No8), 1 mtl, varav ”Kronan behållit1/2 mtl Skjuts och gästning, 1 do utskrifning 1 do wedepeng” – Lars Arfwedsgård (No9) 1 mtl, varav ”Kronan behållit 1/2 mtl Skjuts och gästning, 1 do inskrifning, 1 do wedepeng. 3( av detta hemman är skattefrälse”. – Matts Nelsgård (No10) 1/2 mtl, ”Njuter 1/4 förmedling i hemmanstals Ra, Kronan Behållit 3/8 mtl utskrifning, 1/8 do skjuts och gästning, 1/4 do wedepeng”. – Olof Bengtsgd (No11) 1 mtl, varav ”Kronan behållit 1 mtl utskrifning, 1/2 do skjuts och Gästning, 1 do wedepeng” Samtliga dessa hemman är utsockne frälse (= hemman i en socken där inte ägaren/adelsmannen bodde).

Bönderna hävdar sin rätt

I föreningsbiblioteket finns en skrift, som ytterligare belyser åboarnas dilemma. Den heter ”EN RÄTTEGÅNG, som saknar sin like i svenska folkets historia” med underrubriken: Den började1861 men om den någon gång får ett lagenligt slut, är en sak, som tiden kommer att utvisa. Till den som är intresserad kan redaktionen förmedla denna skrift.
Källor:
Sperling Bengtsson, Harplinge, Hallands Historia, del II, Hallänningar i Sveriges Riksdag av Sten Carlsson, Svenska Adelns Ättartavlor