av Sperling Bengtsson, Särdal
Bild: Flyttattest Årstad HII:6

Det har ”alltid” funnits tankar om hur luckor i försvunna kyrkböcker (födda, vigda, döda) kan fyllas. Det har stupat på hur oöverskådliga källorna till detta är. Idag finns möjligheter att förverkliga denna dröm.

Släkt- och hembygdsforskare har lagt ner mycken tid på att förgäves leta fram godtagbara samband och årtal för anfäder och andra, där kyrkböcker saknas. Och hur hopplöst det känts att så att säga krama uppgifter ur minsta lilla spår som kunnat skönjas.

En hopplös uppgift? Javisst! Men inte så omöjlig som det vid första påseende kan tyckas. Fast det fordrar arbete, tid och tålamod, något som släktforskare med nödvändighet lär sig med tiden. Det gäller ”bara” att söka de källor, som står till buds på olika håll, och de är inte alltid så lätta att hitta, eller så ”sitter de runt hörnet” och väntar på att bli använda.

Något sådant fick jag se vid mitt senaste besök på landsarkivet i Lund. När man söker igenom död- och begravningsboken från 1800-talet, träffar man ofta på en extra anteckning, t ex: Tinget den 23 Nov. I register till Halmstads häradsrätt fanns också mycket riktigt något som kallas dödlistor. Just vad pastorn i församlingen var skyldig att lämna in till sin häradsrätt vid varje ting. Det blir tre gånger om året. I dessa dödlistor fanns också ibland uppgift om ålder. En källa till komplettering av kyrkböcker. Se kopia från Getinge.

Några förslag:

Den första bevarade dödboken med åldersuppgifter ger ungefärligt födelseår. För äldre personer var det inte så noga om det blev på ett ungefär t. ex. 60 à 70 år.

Flyttningsattester i grannsocknar och ibland längre bort ger födelsedatum och ibland också föräldrarnas namn. Deras husförhörslängder ger också datum och födelsesocken.

I mantalslängderna finns något liknande med åldersuppgift på personer över 63 år. Under första hälften av 1700-talet finns också anteckning om att någon son, dotter, änka eller änkeman blivit gift, så vet man årtalet. Under 1750-talet ges också dödsdatum för vuxna.

Ju längre tillbaka i tiden vi släktforskare kommer med våra anor, desto färre och osäkrare blir källorna. Och man är tacksam för varje uppgift, som kommer in på olika vis, kan bestyrkas och ”ge kött på benen”. Alla, som har sina anor bland allmogen – och det är de flesta – vet att där är mycket litet – om ens något – att hämta inom medeltidsgenealogin.

Vad kan vi då lära av den? Inom denna tas givetvis alla källor tillvara och används till det yttersta. Ibland också utöver, när allt för fantasifulla får hand om det.

Seriösa genealoger gör så här:

En adelsman , som man anade hade funnits, är nämnd en enda gång under sin levnad i något medeltidsdokument eller liknande. Där finns ett årtal, när man med säkerhet kan säga att han ledve. Efter några år dyker hans namn upp igen, men då som ”Sahl. Adelsmannen N N:s hustru N N”. Under mellantiden har alltså adelsmannen avlidit och ”resten är tystnad”. Istället kommer hustruns namn. Kanske kommer hon från någon välkänd adelssläkt som man vet mera om, och därigenom får vi flera uppgifter om familjen.

Så kan vi också göra vid rekonstruktionen av försvunna kyrkböcker och eftersom Getinge pastorat, som består av socknarna Getinge och Rävinge, ligger närmast min hemsocken Harplinge, tas detta som exempel.

Vid Getinge prästgårds brand 1868 förstördes också större delen kyrkböckerna, bland dem de äldsta, som bör ha börjat efter 1686. Av någon anledning börjar emellertid kyrkböckerna 1820 och 1866 börjar husförhörslängderna. Troligen är detta en dublett. Original och dublett fick inte förvaras under samma tak under natten. När kom denna bestämmelse?

De källor, som därutöver kan användas för rekonstruktion är fler än man i allmänhet tror och kan finnas i andra pastorat, socknar och arkiv runtom i landet, Först kan man använda de närmaste socknarna som en ”ring” om två à tre pastorat eller socknar utåt med Getinge pastorat eller aktuell socken i centrum.

Trots vad som ibland påstås, flyttade våra förfäder rätt ofta. Som drängar eller pigor i den egna socknen eller till grannsocknarna och ibland ännu längre bort. Så t ex reste många hallänningar till Skåne och nuvarande Danmark, främst Köpenhamn, för kortare eller längre tid. För att kanske senare komma hem och åter flytta för att få bättre utkomst och försörjning för en växande familj.

Det var inte så ovanligt, att en dotter var enda arvinge till en gård eller övertog den av annan anledning. Då måste hon ha ”en karl på gården”. Då tycks det ha varit hela släktens angelägenhet att se till att gården stannade inom släktkretsen. Kanske fanns det någon dräng – ungkarl säger vi idag – i socknen eller en grannsocken, som var tillräckligt avlägset släkt med pigan/dottern på gården för att få gifta sig med henne enligt kyrkolagen. Han kunde också vara helt oskyld, bara det var en bra och driftig bonde. Beroende på vad det var för slags äganderätt blev det att köpa gården eller överta arrendet från frälseägaren eller kronan. Mannen stadde sig till gården, med allt vad det innebar, och där kan finnas en del att hämta från köpebrev, undantagskontrakt mm. Dessutom kan där finnas inflyttningsattester och andra handlingar, som har utfärdats av präster och myndigheter.

Detta var bara ett litet axplock och listan på källor kan göras lång.

Brunna kyrkoböcker, vad göra?

Ur Anknytningen 2/97. Artikel från Nättidningen ”Rötter”.

Det pågår just nu ett omfattande arbete runt om i landet med att rekonstruera olika församlingar. En särskild arbetsgrupp inom Sveriges Släktforskarförbund har till uppgift att följa utvecklingen. Denna består av Ulf Berggren och Thord Bylund. Några ”brunna” församlingar har redan rekonstruerats och resultatet finns utgivet i bokform. Dessa är: Edsele i Ångermanland av Håkan Skogsjö, Skagerhult i Närke av Ulf Berggren och Ilsbo i Hälsingland av Jan Englund. Detta är några av de pågående rekonstruktionsobjekten: (i Ångermanland 5 församlingar, i Jämtland 1 församling).