Något om legostadgan

av Ingemar Rosengren
Foto från Sven Johansson

I det svenska bondesamhälle i vilket de allra flesta av oss har så många och starka rötter, hade legostadgan – även kallad tjänstehjonstadgan – stor betydelse. Denna stadga var en samling bestämmelser som reglerade förhållandet mellan arbetsgivare och anställd, företrädesvis på landsbygden. Den äldsta legostadgan utfärdades år 1664 och ändrades och utökades därefter ett flertal gånger. Den sista versionen fastställdes 1833 och gällde i tillämpliga delar ända till 1926.

En grundsten i legostadgan var bestämmelsen att varje arbetsför person, som inte försörjde sig på annat sätt, var skyldig att ta anställning. Det hette att envar måste ha ”laga försvar”, och den som inte hade det kallades ”försvarslös” och kunde av ordningsmakten fasttagas och förpassas till tvångsarbete. Staten tolererade med andra ord inte att någon var arbetslös. Tvånget att ha laga försvar avskaffades 1885.

Alla var skyldiga att anmäla försvarslösa personer, och hyste man en sådan i sitt hus utan att rapportera detta till länsman, kunde man få böta. Försvarslösa personer jämställdes ofta med lösdrivare, och lösdriveri var i lag förbjudet.

De anställda – tjänstehjonen som de kallades – var hårt hållna av stadgan. Några exempel: De fick inte lov att lämna sin arbetsplats utan husbondens tillåtelse, och de måste förvara sin kista med sina kläder och andra tillhörigheter hos honom. Om de vållade skada på hans egendom blev de skyldiga att ersätta skadan genom avdrag på lönen. Var de försumliga eller oskickliga kunde de utan vidare avskedas, och var de dessutom under 18 år (män) eller under 60 (kvinnor) hade husbonden rätt att ge dem ”måttlig husaga”. Bestämmelsen om husaga ströks 1858.

Men husbonden hade också skyldigheter. Så t.ex. var han förpliktigad att behandla sina drängar och pigor väl och i sitt leverne föregå dem med gott exempel. Blev ett tjänstehjon sjukt, måste husbonden vårda det i sitt hus utan löneavdrag för annat än kostnader för medicin och läkarvård. Tjänarna hade också en viss trygghet för sin ålderdom i en bestämmelse som sade, att hade de varit anställda hos någon från sitt 30:e år och till de blev orkeslösa, så var husbonden skyldig att dra försorg om dem till deras död.

I legostadgan stod också, att ett personer yngre än 21 år inte fick ta tjänst på annat håll, om föräldrarna ansåg att deras arbetskraft behövdes i hemmet. Alla anställningskontrakt löpte enligt 1833 års stadga på ett år från den 24/10, som förstås var ett viktigt datum för många. För både arbetsgivare och anställd gällde, att en anställning måste sägas upp under tiden 26/7 – 24/8. Förelåg ingen uppsägning under denna period, förlängdes anställningstiden automatiskt med ett år.

Drängar och pigor började alltså sina anställningar den 24/10. Men i legostadgan stod, att de hade rätt att vänta ända till 7 (i städerna 5) dagar med att inställa sig på sina arbetsplatser. Dessa dagar, den s.k. friveckan, var tjästefolkets enda ”semester”. Sedan, när alla tjänstehjon var installerade på sina nya platser, var det lämpligt att förrätta mantalsskrivning och husförhör.