Om Hallands Landsbeskrivning 1729

Hallands Landsbeskrivning 1729
Hallands Landsbeskrivning 1729 är en nära 4000 sidor lång systematisk redogörelse för gårdar på den halländska landsbygden. För varje socken lämnas dessutom en kort allmän beskrivning. De fyra originalvolymerna ingår i Hallands landskontors arkiv och förvaras i Lunds landsarkiv.

Hallands Landsbeskrivning 1729 är en för Sverige unik källa som har varit svårtillgänglig eftersom den är skriven med en mycket svårläst handskrift. Här sammanställde de halländska sockenprästerna mängder av uppgifter om byarna och gårdarna, inte minst vad det gällde landskapets innehåll och värde.

Denna källa är i sin helhet tolkad och renskriven av Sperling Bengtsson ett arbete som pågick i många år och resulterade i 4 tryckta volymer. Detta projekt drevs av Hallands Museiförening, böckerna finns ännu att köpa och är ett måste för alla som forskar i halländskt 1700-tal.

Förord
Hallands landsbeskrivning 1729 är en nära 4000 sidor lång systematisk redogörelse för gårdar på den halländska landsbygden. För varje socken lämnas dessutom en kort allmän beskrivning. De fyra originalvolymerna ingår i Hallands landskontors arkiv och förvaras i Lunds landsarkiv.

Landsbeskrivningen har länge varit en flitigt använd källa som inte har någon direkt motsvarighet i andra landskap. Dess bakgrund var oklar fram till 1971 då Albert Sandklef i årsboken Halland berättade, att landshövding Wilhelm Bennet personligen givit order om landsbeskrivningen vid sin utnämning 1729 och att hans uttalade syfte var att skaffa överblick över tillståndet i länet.

Att en nyutnämnd landshövding begärde uppgifter för att informera sig är naturligt. Det märkliga i Wilhelm Bennets initiativ är att inventeringen blev så mångsidig och systematisk. Under loppet av några månader sammanställdes ett material som ger en unik bild av landsbygden och många uppslag till förbättringar av lanthushållningen. Det samlade verket utgjorde ett slags dåtida länsutredning och med tanke på tillkomståret är det på sätt och vis inte ägnat att förvåna.

1700-talet var de detaljerade berättelsernas århundrade med Linnés reseskildringar som främsta exempel. För Halland går det att peka på Anders Gustaf Barchaeus’ Underrättelse angående Landthushållningen i Halland från 1773. Genomgående finns bakom den ständiga och ibland tillsynes planlösa redovisningen av detaljer en grundläggande tro på att alla dessa fakta skulle komma till nytta. Ur denna aspekt var landsbeskrivningen tidstypisk.

Initiativet tog den nye landshövdingen den 4 januari 1729 i två brev från sitt gods Bälteberga i Ottarps socken nordost om Landskrona till sin närmaste underlydande i Halmstad Landskamrerare Leopold Appelberg och Landssekreterare Hans Hummel.

I det ena brevet, som utmynnar i en begäran om uppgifter från städerna enligt en niopunktslista, anger Bennet följande motiv:
Wid mitt anträde till höfdingedömmet, skulle iag giärna åstunda en grundelig kunskap om rätta nu warande tillståndet, så hwad städerna som landet widkommer, att iag ther efter må sökia the medel, som tienliga finnas, attuprätta, thet som kunnde wara förfallit, så att alting må komma i then upkomst som länder Riket, så i gemen som Landet till enskyldt önskelig förkofring och wählstånd.

I det andra brevet infodrar Bennet meritförteckningar för landsstatstjänstemännen och en allmän beskrivning av länet och lämnar sedan detaljerade instruktioner för landsbeskrivningen.

I brev den 8 januari vidarebefodrade Appelberg och Hummel landshövdingens befallning med dennes egna formuleringar. I Halland fanns fyra fögderier, Laholms, Halmstads Varbergs och Fjäre med vardera en kronobefallningsman eller kronofogde samt en häradsskrivare. Under dem lydde länsmän och fjärdingsmän.

Bennet förväntade sig att dessa tjänstemän i kraft av sina kunskaper skulle klara den digra uppgiften på knappa tre månader. Därför är det inte överraskande att häradsskrivaren i Varbergs fögderi skrev till länsstyrelsen och begärde besked, huruvida landsbeskrivningen eller ordinarie arbetsuppgifter skulle prioriteras. Jag har inte påträffat något svar, men det kan noteras att beskrivningarna för Varbergs och Fjäre fögderier är dagtecknade den 1 maj 1729, medan två volymer är odaterade. Det måste ha krävts hårt arbete för att hinna sammanställa och renskriva beskrivningen för ett helt fögderi på mindre än fyra månader.

Inte minst mot den bakgrunden är det intressant att studera innehållet och jämföra med andra källor. Intresset minskas inte av att Bennets utkast omarbetats i den färdiga landsbeskrivningen. Förändringarna berör både formuläret med dess kolumnindelning och själva uppgifterna.

Skatteuppgifter
Uppdraget hade naturligtvis varit helt omöjligt utan lokalkännedom och de handlingar som kronobefallningsmannen och häradsskrivaren förvarade i sina arkiv. Viktigast var att häradsskrivaren genom sin roll i den statliga beskattningen disponerade ett stort antal handlingar med uppgifter om befolkning och fastigheter i sitt fögderi.

Adelns fastigheter låg i stor utsträckning utanför dess rutiner och det faller sig därför naturligt att uppgifterna om frälsehemman är mindre utförliga än om krono- och skattehemman. En påverkan från de två viktigaste skattelängderna, jordeboken och mantalslängden ligger redan i att landsbeskrivningen återger fastigheterna i samma ordning och med samma identifieringssystem i form av gårdsnamn, nummer, mantalsstorlek, ägandenatur samt eventuell avkortning (skattenedsättning) eller förmedling. Jordnaturen är skatte (bondeägd jord) krono (statsägd) eller frälse (ägd av adeln på sätesgård i socknen s k insockne eller sätesgård i annan socken s k utsockne).

Förmedling innebar att en del av statsskatten anslagits till bestämda ändamål , t ex ett hospital. Efter dessa uppgifter anges skatten på jorden uppdelad i årlig ränta och kontributioner samt krono- och kyrkotionde. Det kan här nämnas att summorna för den årliga räntan inte helt stämmer med den samtida jordeboken.

Befolkningen
Hemmanens befolkning redovisas i tabeller för åboar, hustrur, deras söner, och döttrar över 15 år och manliga respektive kvinnliga tjänstehjon. I särskilda kolumner redovisas skattföra och skattfria inhyses- och backstuguhjon. Jämfört med mantalslängden, som är den viktigaste befolkningskällan från denna tid, har antalet skattebefriade tillkommit. Däremot namnges fler personer i mantalslängden. I landsbeskrivningen nämns endast åboarnas namn.

Efter befolkningsredogörelsen följer skatterna på befolkningen, den andra huvudgruppen av skatter vid sidan av jordskatterna. Uppgift om matlagspenningar – antal matlag eller hushåll var oftast mellan ett och tre på varje hemman – hämtades direkt från mantalslängden. Huvudparten av skatten på befolkningen bestod av så kallade personliga avgifter. De hämtades ur andra källor som återfinns i de digra verifikationsböckerna till länets landsböcker.

Byggnader och gärdsgårdar
De hittills nämnda uppgifterna i landsbeskrivningen är värdefulla, då de dels ger en annorlunda bild av befolkningen än mantalslängden, dels redovisar det relativa skattetrycket för olika hemman. Det är emellertid främst fakta om byggnader och ägor som har gjort landsbeskrivningen omistlig. Framförallt är det svårt att finna uppgifter om byggnader och trädgårdar i andra källor. Redan i Bennets utkast stod hus och ägor i centrum och omfattade ett helt uppslag mot en dryg sida i den slutliga versionen.

För varje hushåll anges mangårdsbyggnaden och antalet uthus och fähus. Deras kondition bedöms inom kategorierna behållen, någorlunda behållen, bristfällig och förfallen. Dessutom redovisas brister i tak, stolpar, skiften, syllar och golv. Det berättas vidare om hemmanet hade någon kålgård eller trädgård med fruktträd och humlestänger samt hur de var kringgärdade till skydd mot kreatur och vilda djur. Att gårdens gärdsgårdar tillmättes stor vikt framgår av att det specificeras om de bestod av sten, ris eller hankagärde. Här hade Bennet från början velat ha längden på olika stängsel.

Åker och äng
Andra sifferuppgifter som uteslutits i landsbeskrivningen ät ”tunnetahl” under åker och ”lasserum” under äng. Ordet lasserum förklaras av att ängens avkastning mättes i hölass. Trots dessa avvikelser är uppgifterna om åker och äng värdefulla. För åkern angavs om den bestod av svartmylla, örjord eller lerjord och om däri växte träd eller buskar samt inte minst om den kunde förbättras genom dikning eller annan åtgärd.

Slutligen gavs ett omdöme om åkern och en siffra på avkastningen i förhållande till mängden utsäde. Om ängen berättades om den bestod av t ex gräsvall eller ljungmark och vilka lövträd och buskar som växte där. Även för ängen ges ett omdöme och rekommendationer att förbättra genom dikning eller röjning. Andra uppgifter avser betesmark, utjordar, skog, kvarnar och fiskerättigheter för varje hemman.

Socknens allmänna beskrivning
Den allmänna beskrivningen eller socknens beskrivning i gemen är mycket kortfattad men innehåller en rad för landshövdingen viktiga uppgifter. I sitt första formulär i brevet den 4 januari anger Bennet:
Under thenne Colum beskrifwes kyrkian, thess inkomster, tillstånd och bygnad, hwad Sätesgårdar i socknen finnes, Sockenallmänningar, med skog, Berg, watten, hwart och ett efter sitt slag anståndeligen; om metaller eller anderemärkwärdige saker, ther kunna wahre, dels kunnige, dels gifs anledning til at upfinna, socknens frucktbarhet, eller magerheet, hwaruti den består. Boskap skiötsel, hwad wahror här mäst behöfwes af utlänske eller inlänske, och hwad tillwärkningar eller annat socknen ther emot har att försälja.

Häradsskrivarearkiv och kronofogdearkiv
För Halmstads fögderi finns det veterligen enda bevarade utkastet till landsbeskrivningen. Det ingår i häradsskrivarearkivet där det utifrån likheten med skattelängderna förtecknats som en skatteläggningshandling. Rubriken på de av smuts och väta närmas kolsvarta omslagen till de tre häftena, ett för vardera häradsdelen och kronolänsmansdistriktet i fögderiet, är oläsligt och det var Sperling Bengtsson som för några år sedan upptäckte att det var koncept till landsbeskrivningen.

Det framgår tydligt att texten förts in i omgångar och av olika personer. En rad instoppade skrivelser vittnar också om att man begärt uppgifter som saknades. Flera av breven är skrivna av kyrkoherdar och beskriver prästgårdar och klockareboställen.

Frågan är hur häradsskrivaren fått tillgång till alla dessa fakta. Helt klart är att de inte årligen förnyades i det löpande arbetet. Men i häradsskrivarearkiven finns handlingar som ger en stor del av svaret. Det är protokoll från skattläggningsförrättningar där häradshövding, nämndemän, kronobefallningsman, lantmätare och häradsskrivare var närvarande och där gårdars hemmanstal och skatt bestämdes utifrån deras aktuella ekonomiska bärkraft.

Denna bärkraft bedömdes enligt protokollen enligt ungefär samma faktorer som återkommer i landsbeskrivningen. Skattläggningar skedde normalt med många års mellanrum och vid olika tidpunkter för olika hemman. Lantmätaren hade en central roll vid dessa förrättningar och i protokollen åberopades den s k geometriska kartan, som innehöll uppgifter om t ex areal, jordmån och bördighet.

Det är rimligt att varje häradsskrivare förvarat ett exemplar av den senast upprättade skattläggningshandlingen för varje hemman och att de under våren 1729 kompletterats med aktuella uppgifter om t ex byggnader. Socknens allmänna beskrivning hänför sig främst till kronofogdens arbetsfält. Hur det exakt förhåller sig går inte att svara på utan jämförande studier, och man måste räkna med att såväl arbetsfördelning mellan kronobetjäningen som tillvägagångssättet har varierat mellan de olika fögderierna.