Historik över indelningsverket med inriktning på båtsmän

Redan Gustav Vasa funderade på hur man skulle kunna försörja en stående, snabbt mobiliserad armé – utan alltför dryga kostnader för statskassan. Under Dackefejden åren 1541-1543 lyckades bönderna under Nils Dacke ta kontroll över nästan hela Småland och de södra delarna av Östergötland, innan Gustav Vasas trupper slog ner revolten. Dackefejden visade – dels att beväpnade bondeskaror kunde utgöra ett hot – och dels att det fanns en stor militär potensial hos bönderna.

Gustav Vasa började att rekrytera unga ogifta karlar till tjänst i en nationell armé. Gustav Vasa införde principen att befäl och soldater kunde förses med en gård eller ett torp med en markbit att bruka, som en del av sin lön. År 1619 stadgades i Gustav II Adolfs s k Krigsfolksordning att krigsmakten skulle förses med inhemskt manskap, genom utskrivning av var 10:de man i landet. Men i Gustav II Adolfs armé vid slaget vid Lützen år 1632 var bara 10% av soldaterna inhemska, de övriga 90 % var utländska legosoldater.

Många soldater dog, inte minst av sjukdomar, och förlusterna slog hårt. Böndernas egna förtroendemän, sexmännen, hade stort inflytande på uttag av soldater. Självägande bönder togs inte ut, eftersom det var viktigt att jorden brukades och att Kronan fick in sin skatt. I många fall kunde utskrivna män leja någon annan i sitt ställe.

Karl XI införde indelningsverket på 1680-talet

Försvaret skulle vila på nationell grund, vilket var både säkrast och billigast ur statens synpunkt. Karl XI agerade främst för statsnyttan skull – behovet att säkra kronan goda inkomster – och att skydda försvarets intressen.
Karl XI´s militäre rådgivare hette Johan Hoghusen, och både planeringen och genomförandet av indelningsverket låg på hans ansvar.

Slaget vid Lund den 4 december 1676, hade visat – dels på de stora förlusterna av manskap vid kriget – och dels på hur svårt det hade varit att förse armén med pålitliga och välutbildade soldater. Genom att Karl XI år 1680 genomdrev reduktionen av gods, som hade förlänats till adeln under de föregårende årtiondena, vann han böndernas förtroende och stöd för genomförandet Indelningsverket – den stora reformen för armén och flottan. De självägande skattebönderna, som tyngdes av skatter till kronan, ansåg att ”Det ständiga knekthållet” var bättre ur deras synpunkt än ökade skatter. Om de inte klarade av att betala sina skatter till kronan, riskerade de att förlora äganderätten till sin gård, som då förvandlades till kronogård, med den förut självägande bonden som arrendator. Dessutom slapp bönderna utskrivningarna av var 10:de man, vilket kunde drabba en bonde/bondby hårt. För Kronans del var det en stor fördel att veta hur många soldater, som man kunde räkna med från ett visst landskap.

Propositionen om att införa ”Det ständiga knektehållet” las fram för Riksdagen år 1682, den konfirmerades den 5 december 1682 och Riksdagen fattade beslutet den 3 januari 1683. Varje landskap eller län skulle ställa upp och underhålla ett Regemente om 1200 infanterister/fotsoldater. 2 gårdar = 2 mantal skulle bilda en Rote, som skulle rekrytera och försörja en soldat. 150 soldater bildade ett kompani och 8 kompanier = 1 regemente. För att rekrytera en soldat skulle bönderna betala en värvningspeng = legosumma. Lagen om tillgång och efterfrågan gällde, legans storlek kunde därför variera kraftigt från tid till annan, mellan olika socknar och landskap. Den nye knekten skulle försörjas med en bostad – oftast ett torp – med tillhörande markbit att bruka och föda några djur på. Varje soldat skulle dessutom ha en årlig lön. Bönderna skulle förse soldaten med kläder och utrustning.

Båtsmän var örlogsflottans meniga soldater. Båtsmännen organiserades i Båtsmanskompanier, och försågs med båtsmanstorp, liksom sina kollegor i armén. Genom Indelningsverket garanterades soldaten ett eget torp att bruka i fredstid, och bönderna hade förpliktelser att hjälpa till med torpet, när soldaten var utkommenderad. Soldattorpet var på så sätt oändligt mer lockande än drängstugan. Varje officer fick en gård, ett boställe, att bebo och bruka. Dessutom lön efter vilken grad officeren hade. Lönen fick officeren genom att skatteinkomster/räntor från ett antal gårdar tilldelades honom, indelades till en viss befattning. Flera olika civila befattningshavare försågs på liknande sätt med tjänstebostäder, ofta kompletterade med indelta löneinkomster från olika andra gårdar. Kronofogdar, häradsskrivare, länsmän m fl hade alla indelta inkomster, ända fram tills kontanta löner började dominera på 1800-talet.

Indelningen började att genomföras i Mälarlandskapen. Det var stora problem med att genomföra indelningen i södra delen av Sverige. Skåningarna var t ex av Karl XI förbjudna att tjänstgöra som soldater i sitt eget land. Han litade inte på deras pålitlighet. Först på 1700-talet likställdes skåningarna med andra svenskar. Beträffande Halland, var det meningen att det på 1680-talet skulle ha blivit ett indelt Båtsmanskompani från Halland. Befolkningen ansågs emellertid inte räcka till, utan man skulle i så fall ha behövt förflytta båtsmän från andra delar av landet till Halland. Det blev alltså ingen båtsmansindelning då, utan örlogsflottans båtsmän bestod av värvat manskap, samt båtsmansrustning i Blekinge och Södra Möre.

I slutet av år 1679 beslöt Karl XI att låta bygga en ny stad, Karlskrona. Den svenska flottan hade lidit flera svåra nederlag mot den danska, därför behövdes ett nytänkande inom flottan. Örlogsflottans huvudstation, med örlogsvarv och andra anläggningar, flyttades till Karlskrona. Det första svenska örlogsfartyget, som byggdes i Karlskrona, döptes till ”Blekinge”, och var färdigt år 1682. För bemanningen av den svenska flottan organiserades Båtsmanskompanier, främst från södra Småland och Blekinge. För att få tillräckligt med båtsmän till Blekinge, förflyttades på 1680-talet över 1 350 finländska båtsmän med familjer, nästan 3000 personer, från kustsocknarna i Österbotten till Blekinge.

Rekrytering av soldater/båtsmän

Det var Landshövdingen som hade ansvaret för soldatrekryteringen. Rotebönderna skulle presentera en ny båtsman inom 3 månader i fredstid, men i krigstid räckte det med senast den siste mars nästföljande år. Bönderna behövde alltså bara nyanställa en båtsman per år. Så fort en rote blev vakant, fick bönderna inom roten betala en vakansavgift. Om de dröjde för länge med rekryteringen av en ny båtsman, fanns en bestämmelse om att den bäst lämpade bonden inom roten kunde tas ut, om roten inte ställde upp med någon ny soldat. Den nye karlen fick efter godkännande av kompanichefen börja sin tjänst, men blev inte formellt godkänd förrän han uppvisats vid en Generalmönstring, som skulle hållas vart 3:dje år. Krigen skördade många offer, och omsättningen på soldater var stor.

En historia från 1800-talets Uppland:
Rotebönderna besöker i samlad tropp kaptenen på hans tjänsterum och lägger fram sitt ärende:
”Jo si! Vi hade liksom tänkt, eftersom det är så dyrt att skicka Klangen i fält, så hade vi liksom funderat på, om det inte gick an, att få skjuta honom hemma.”

Soldatlivet lockade bondsöner med äldre bröder, bonddrängar och soldatsöner. Fram till början av 1800-talet var det inga svårigheter att få tag på soldater. Men allt efter som möjligheterna, dels till emigration till Amerika och dels till arbete inom industrien ökade, blev det svårare att rekrytera. Men det var ännu värre för flottans värvare. Båtsmän hade inte lika hög status som arméns indelta knektar och ryttare.
I Asarums socken i Blekinge fanns ett talesätt:
”Dugar han inte något annat, så duger han väl till båtsman.”

Källa: ”Svenska Knektar” av Lars Ericson, utgiven år 1995